tio nio åtta sju sex fem fyra tre två ett

Tio saker jag vill göra innan jag dör: 
Tatuera mig. Inte bara en gång, utan många gånger.
Resa jorden runt.
Springa ett maraton.
Besöka Stockholm Pride.
Träffa Demi Lovato.
Ta bort normerna som finns idag.
Gifta mig och få barn.
Spela in en skiva.
Leva lycklig och i nuet.
Hoppa fallskärm.
 
Nio saker jag tycker om:
Mat, antagligen.
Löpning i alla dess former.
Musik, både eget och andras.
Gemenskap.
Jesus.
We heart it.
Böcker, långa romantiska.
The Walking Dead.
Underbart dålig humor.
 
Åtta saker jag tycker mindre om:
Blod.
Normer.
Diskriminering.
Sverigedemokraterna.
Rakhyvlar.
De som cyklar eller går på fel sida. Grr.
Näthat.
För små sockar.
 
Sju bloggar jag läser: 
healthbylovisa.blogg.se
theresewesterberg.blogg.se
sanazz.blogg.se
fannyedstromm.blogg.se
stellaaaa.blogg.se
linneawallon.blogg.se
nattstad.se/fridaeriksson
 
Sex kändisar jag tycker är snygga: 
Demi Lovato.
Jennifer Lawrence.
Liam Hemsworth.
Cara Delevingne.
Markus Krunegård.
Matt Corby.
 
Fem favoritfilmer:
The Call
LOL
Bombay Dreams
Bitchkram
Älska mig
 
Fyra saker jag köpt den senaste månaden: 
Nike Air Pegasus+ 30.
Balklänning.
Onyttigheter.
Mina fantastiska byxor.
 
Tre sätt att få mig le: 
Dra ett torrt skämt.
Ge mig en komplimang.
Hälsa på mig.
 
Två låtar som väcker känslor hos mig: 
Samma nätter väntar alla - Markus Krunegård.
Mannen i den vita hatten (16 år senare) - Kent.
 
Ett ord som beskriver mig:
Kaos.


dag två, ännu ett par dagar försent.

Jag är verkligen inte speciellt duktig på att göra dessa dagar, men ska ta igen nu så gott som det går. Dag två är då en kväll jag aldrig kommer att glömma. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva om denna. Jag har så otroligt många kvällar som jag förmodligen aldrig kommer att kunna glömma, hur hemska de än kan ha varit. Funderar på vilken jag nu ska nämna, men jag har faktiskt ingen aning. Det låter som att jag har ett jättespännande liv nu och jag hittar på en massa, men så är inte fallet. En kväll jag definitivt inte kommer glömma är när vi var på Liseberg med kofan. Herregud så underbart det var. Gick med härliga människor och vi åkte allt vi kunde komma på. Adrenalinkickarna och det härliga vädret. Kunde inte ha blivit mycket bättre om jag får säga det själv.


dag ett, några dagar för sent.

Nu när jag verkligen har tid så tänkte jag ta tag i dessa femton dagar av personliga inlägg så ni ska få lära känna mig lite bättre. Även så jag ska lära känna mig själv klarare. Tror jag självkan tjäna lite på detta. Låt oss börja. Rubriken för denna specifika dag är "Någonting positivt och negativt om dig själv". Har länge spekulerat kring påståendet och haft väldigt svårt att komma fram till någonting. Ångest. Jag måste bara säga att inget ord jag skriver är för att höja mig själv över andra. Detta är bara vem jag är, jag är inte bättre än någon annan. Alla är vi lika värda i grund och botten.
 
Jag får ofta höra att jag är alltid går runt och sprider glädje runt mig, att jag är en god lyssnare och sprider positiv energi. Delvis så kan jag hålla med på denna. Inte alltid, men i de flesta fallen faktiskt. Jag älskar att göra folk glada och vara en hjälpande hand. Det är vad jag brinner för. Men nu känns det som att jag bara sprider negativitet, i alla fall i skolan. Klagar så extremt mycket och oroar mig för mycket inför varenda uppgift, lektion. Varenda minut om jag ska vara ärlig. Men det är bara för att jag får sån extrem ångest inför precis allting. Men om jag nu måste säga någonting positivt från egen synvinkel så är det väl att jag är en god lyssnare och jag kan faktiskt vara ganska snäll. Sen det mest positiva är väl att man alltid kan äta i mitt sällskap utan att bli dömd, för att äta är det jag är allra bäst på, jag kan äta hur mycket som helst i princip.
 
Om vi ska titta på det negativa om mig så kan det bli en hel roman av negativt. Men jag ska försöka hålla ned på det negativa lite så ni slipper somna innan ni hunnit första delen. Alla har ju sina upp- och nedgångar. Mina nedgångar kan vara ganska djupa om jag får säga det själv. Jag menar inte att jag blir jätte otrevlig och allmänt arg, jag blir bara svår på något sätt. Jag är otroligt självkritiskt mot mig själv och har otroligt höga krav på vad jag gör. Vilket inte är bra någonsin. Sen så har jag väldigt svårt att förstå mig på skämt, jag tar väldigt lätt illa upp även om det är menat som ett skämt. Vilket inte heller är speciellt smart. Jag ser ner på precis allt jag är och allt jag gör. Jag försöker hela tiden jobba på mitt otroligt låga självförtroende.
 
Som ni märker så är det väldigt lätt att peka ut fel och brister med mig själv och väldigt svårt att hitta någonting positivt, men så tror jag de flesta har det. Man vill helst inte erkänna att man är bra på någonting, men alla är vi bra på ett eller annat. Sen så är man perfekt precis som man är, det ska ingen ändra. Speciellt inte samhällets syn på det du gör. Gör vad som faller dig i smaken och va precis den du är, det kommer du långt med.


femton dagar av personliga inlägg.

Skirt~
Dag ett - Någonting positivt och negativt med mig själv. || Dag två - En kväll jag aldrig kommer att glömma. || Dag tre - Tre olika fakta om mig själv. || Dag fyra - Något jag älskar. || Dag fem - Fem mål i livet. || Dag sex - De sex finaste låtarna jag vet. || Dag sju - Dagens klädsel. || Dag åtta - Någonting jag saknar. || Dag nio - En gammal och en ny bild på mig själv. || Dag tio - En vacker person. || Dag elva - En av de viktigaste personerna i mitt liv. || Dag tolv - Den finaste bilden jag vet. || Dag tretton - Det finaste citatet jag vet. || Dag fjorton - En bild som för mig, betyder kärlek. || Dag femton - En bild som alltid får mig att le.


This could be the start of something good.

Så denna är långt ifrån perfekt. Jag är långt ifrån perfekt, men låtens text är helt fantastisk och jag kan starkt relatera till den. En vän till mig bad mig lägga upp den på internet. Som jag sa, den är inte perfekt, inte jag heller. Men vem har sagt hur perfekt ska vara? Vem har sagt hur man ska vara för att passa in och vara så kallad "normal"? Varför är det inte accepterat att vara den man är menad att vara? Varför ska folk hacka på en helt oskyldig människa och göra hen att känna att allt är hens fel? Ni som gör det, vet ni hur det är att lägga sig till ljudet av sina egna tårar. Vet ni hur det är att behöva gå omkring orolig, vara rädd över att någon ska se hur dåligt man mår? Det tror jag, men varför dela med smärtan med alla istället för att söka hjälp så alla kan må bra istället för att sprida hat och trycka ned andra?
Tror ni att man mår bra av att höra att man borde ta livet av sig? Tror ni man mår bra av att höra att man inte duger till någonting alls? Tror ni man mår bra av att folk konstant skriver skit? Tror ni man mår bra av att känna sig ensam även fast man är kring människor? Jag har inte varit med om det värsta som kan hända, men ord gör ont och det har jag bevis på. Ord skadar lika mycket som slag. Det dödar en inombords och till sist så ekar orden i ditt huvud och tar över dig. Man mår sämre än någonsin, man känner att ingen bryr sig. Man går helt in i sig själv och stänger andra utanför, ingen vet om vad man går igenom. Vänskap bryts, förhållanden förstörs.
Jag vet hur det är. Jag har gjort saker jag ångrar, saker jag aldrig skulle önska att någon skulle behöva gå igenom. Jag har mått så psykiskt dåligt. "Men lilla Sofia med det stora leendet tar inte illa upp om jag skriver detta så vi passar på." Skulle inte jag ta illa upp? Uppenbarligen så har jag gjort det, men idag så är jag starkare än någonsin och jag är så himla glad att jag sitter här idag och att jag andas. Jag är så glad att jag lever.
 
Varför skriver jag detta? Jo för jag vill att människor ska inse att dom är inte ensamma. Man måste våga prata med någon om man mår dåligt. Man måste kunna säga ifrån om någon säger någonting negativt till dig. Man måste stå upp för sig själv. Annars faller man för vad som helst, precis som jag gjorde. Men jag har byggt upp mitt självförtroende och jag har människor att prata med. Jag är just nu lyckligare än någonsin och det hade jag inte varit utan mina fina vänner. Jag vill tacka er. Sen så vill jag att ni ska veta att jag ALLTID finns här om någon behöver prata, för jag har själv gått igenom det och jag vet hur dåligt man mår.
 
Ni är alla vackra och perfekta som ni är, låt ingen säga motsatsen.


Min enorma önskelista.

|| 1. Katy tee från Monki. 2. WEIRD långärmad från Gina Tricot. 3. Beryl skirt från Monki. 4. Uggletröja från H&M. 5. Vågtång från Rusta. 6. Klocka från Gina Tricot. 7. Stålsträngad gitarr från Thomann. 8. Staying Strong av Demi Lovato, finns på Amazon. 9. Be Delicious av DKNY, finns på Kicks. 10. Örhängen från H&M. 11. Presentkort, varsomhelst, men helst på Gina Tricot, Monki och H&M. ||

|| 12. Påslakanset från Åhléns. 13. Påslakanset från Rusta. 14. Örngott från Lagerhaus. 15. Örngott från Åhléns. 16. Teddypläd från Rusta. 17. "Överdörrhängare" med ugglor från Lagerhaus. 18. Prydnadskudde från Rusta. 19. Pengar, pengar, pengar. 20. Örhängen från Ur och Penn. 21. Ljus i alla former och storlekar, dessa är från Rusta. 22. Prydnadskudde från Rusta. 23. XL-kopp från Indiska. ||


Vem är jag?

Vem är jag? Det är en fråga jag ställer mig själv varje dag. Vem är jag egentligen? Ingen annan än jag vet ju egentligen. Där ute kan man ju vara vem som helst. Men jag tänkte berätta vem jag är. Ingen vet hur jag mår innerst inne. Ingen vet varför jag är som jag är – men nu får ni alla veta varför. 
    Jag är Sofia Jonsson, en 15 årig tjej från norra Sverige, som älskar musik och allt som har med det att göra. Jag bor med mamma, pappa och mina två småsystrar i en villa. Jag har ungefär 2 kilometer till skolan och jag går, för det mesta, på vintern och cykar på sommaren.

    Jag går inga sporter, men jag gick fotboll i ungefär 9 år. Jag är ungefär 166 cm från marken och väger kring 54 kilo. Nu tänker ni säkert ”hur vågar hon lägga ut hur mycket hon väger”, men jag skäms inte. Jag har ganska långt, brunt hår och bruna ögon.

    Varje morgon sätter jag mig upp och kollar mig i spegeln som stirrar på mig. Jag har väl aldrig riktigt gillat vad jag har sett. Mitt självförtroende har aldrig varit på topp precis. Vissa dagar kan jag säga att ”jag är fin”, dom dagarna är få, men speciella för mig. För när man känner sig fin så strålar man.

    Jag frågar mig själv varför jag är som jag är. Jag vet att jag är en speciell människa, nå måste ju ha gått fel. I skolan verkar jag som världens lyckligaste och gladaste personen på jordklotet. Det vet jag, för när jag inte ler så är det många som frågar om jag är ledsen.

    När jag går i korridoren känner jag mig osynlig, som att jag inte finns. Jag känner mig utfryst. När några står och pratar kan jag stå där och ingen ser mig, jag finns inte. Jag har ju aldrig varit superpoppis i skolan så att säga. Men det har aldrig stört mig förrens nu. Nu när jag behöver stöd som allra mest.

    Det känns som att ingen finns där. Ingen som räcker ut en hand och hjälper mig upp. Jag får bygga mig en egen stege och hoppas att den håller. Men den ramlar oftast ihop och jag får bygga mig upp igen. Det är en jobbig resa, men jag har inget val. Jag vill inte vara fast i detta mörker för alltid.

    Okej, så här är det. Jag har vänner som sträcker ut en hand. Fler än jag kunde önska mig. Men jag känner mig ändå utanför och som att mina rop inte når fram. Jag är så nära till tårar varje dag. Det blir alltid för mycket. Jag bryter ihop. Varje kväll. Ingen ser. Ingen vet.

    Som ni märker så är jag en väldigt känslig människa, jag behöver alltid någon att prata med. Jag behöver någon som lyssnar. En som jag litar på. Som inte sviker när man behöver nån som mest. Som alltid finns där, alla dagar, året om. En som kan sträcka ut handen och aldrig släppa. Jag är en så svag människa själv och behöver någon som kan stå upp för mig och inte bara utnyttja mig.

    Jag behöver en axel att gråta på. En famn som tröstar och ett hjärta som värmer. Jag vet att det finns sådana människor. Men jag vågar inte prata med vem som helst. Det tar ett tag för mig att lita på en person fullt ut. Jag är en så feg person och måste skärpa mig. Jag måste kunna stå för mitt ord och lita på mig själv fullt ut.

    Jag har det ganska jobbigt. När jag börjar prata med en person kan jag bli beroende av den personen på nått vänster. Jag har fortfarande inte vant mig vid att någon lyssnar och finns där, bara ett knapptryck ifrån. Jag kan ibland skriva föör ofta, det vet jag. Jag skäms för det, och jag ber om ursäkt!

    Missförstå mig inte, jag har världens finaste vänner. Ni vet vilka ni är och ni betyder så otroligt mycket för mig! Jag skriker verkligen inte ut ”JAG HAR INGA VÄNNER, HJÄLP MIG” för jag har vänner, men det är inte lätt när ingen ser när man mår som sämst. Man mår inte bra då. Det vet vi alla. Alla vi som haft dåliga tider. Det vet jag.

    Jag uppskattar allting som ni har gjort för mig. Det är för mycket. Jag uppskattar verkligen allt stöd ni har gett mig. Och jag gör det bästa jag kan för att ge tillbaka. För ni är så värdefulla och jag finns alltid om någon vill prata! Jag var världens finaste vänner, och de stöttar mig alltid. Men jag tar mig ändå inte ur. Jag är inte stark nog.

    Jag är inte stark nog. En dag kommer jag inte orka kämpa nå mer. Mörkret kommer blir tyngre att bära. En dag ger jag upp. Allt som hänt har växt inom mig och jag har bara smält det. Till slut är bunken full och rinner över. Då bryter jag ihop totalt. Men den kommer inte än. Jag vet. För jag har mina allra närmaste vänner vid mig hela tiden. Jag är älskad och värdefull. Precis som ni andra.

    Jag vill att folk ska inse att jag faktiskt har det jobbigt. Jag vill att ni ska förstå hur jag mår och hur allting bara samlas inom mig. Så kom ihåg att tänka efter innan ni säger någonting. För det sätter djupa spår i hjärtat. Jag hoppas ni förstår vem jag är.